Analys av en händelserik dykdag
Fem glada gossar beger sig till Kullaberg för en genomföra några spännande dyk . Några mycket erfarna, några ganska erfarna dykare. För dyk nummer ett bestämdes Lilla fyr. Havet var ganska lugnt, men vädret mulet. Med facit i hand från detta dyk kan man konstatera att vi alla gjorde en rad fel som bara kan förklaras av ett fenomen som drabbar de flesta, även inom andra sporter, nämligen att med tilltagande erfarenhet avtar säkerhetstänkandet. Det finns många exempel inom t.ex bergklättring. Minns Göran Kropp vår Mount Everestklättrare som omkom vid mycket enkel s.k klippklättring därför att han hade slarvat med slak säkerhetslina och dåligt fästa säkringar.
Jag ska här försöka lyfta fram de fel vi gjorde. Vi bestämde utan närmare eftertanke att våra två mest erfarna dykare som också var de enda som kände till platsen skulle bilda par ( Fel nr 1) En briefing om platsen genomfördes inte (fel nr 2). Någon tid för deras dyk eller för den delen också vårt dyk efterfrågades inte ( fel nr 3). I den grupp på 3 dykare som jag tillhörde var jag den som tog ”täten”när vi hoppade i. Mina tankar var mest hos min nya kamera och någon direkt plan hur vi skulle dyka fanns inte i mitt huvud. (fel nr 4) Min nyinköpta mask med specialglas insatta hade jag inte testat innan detta dyk (Fel nr 5). Den började läcka efter ca 5 minuter. Sikten var god ner till ca 18m och vi höll väl ihop. Vid ca 20 meter hade vi däremot bara någon meters sikt. Ändå fortsatte vi i samma riktning Dvs. bort från berget. ( Fel nr 6) Till vårt försvar kan sägas att vi hela tiden hade klippor runt om oss som gav åtminstone mig känslan av att vi fortfarande befann oss vid berget. Med läckande mask och noll sikt bestämde vi oss efter ett tag för att vända. I detta ögonblick blir vi av med en dykare. Vi väntar och söker i ca 1 minut, sedan bestämmer vi att gå mot ytan från 20m. När vi kommer upp en bit ( ca 5-7m) blir vattnet klart och vi ser plötsligt bubblorna från vår försvunne parkamrat. Då bestämde vi oss för att åter gå ner och följa bubblorna. Problemet var bara att bubblorna försvann när vi kom ner i ”sörjan” igen. Därefter gick vi ända upp till ytan. Väl där kunde vi konstatera att vi befann oss väldigt långt ut från Kullaberg. Anledningen var att uppstigningen tog lång tid i och med att vi vände ner igen och strömmen ( som vi inte märkte av) tog oss bort från klipporna. Någon hjälp från vårt andra dykpar gick inte att påkalla eftersom vi alla dök samtidigt !! ( Fel nr 7). Vår försvunne parkamrat såg vi inte heller till. Efter några nervösa minuter på ytan får vi syn på honom ca 30 meter längre ut !! Även han hade drivit iväg under uppstigningen. Han ytsimmar till oss och vi bestämmer oss för att gå ner på några meters djup och simma mot land. Vi tog kompassriktning och började simma. Observera att vi vid denna tidpunkt inte var på det klara med att det var mycket strömt. Jag hade väldiga problem med att hålla kompassriktningen. Jag tyckte jag tog tydlig kompassriktning och ändå simmade jag åt fel håll gång på gång. Den starka ytströmmen påverkade säkert förmågan att hålla riktningen. Tröttheten började kännas och jag fick krampkänning i vaden. Om vi någonsin hade orkat simma hela vägen tillbaka får vi aldrig reda på eftersom vi blev upplockade av en båt med två andra dykare. Vi fick oss några milda förmaningar till livs och det var tre något slokörade dykare som lämnades av vi vår båt. Man kan verkligen säga att vi hade turen på vår sida. Ett dyk som detta hade vi säkert genomfört även om det hade varit lite sjögång, men då hade vi nog inte haft lika lätt att hitta varandra på ytan. Stor tur också att vi fick hjälp av en annan båt. Det andra dykparet hade förmodligen inte letat efter oss på ett bra tag eftersom dom inte visste när vi gick i.!? (Fel nr 8)
Hela denna historia har ändå det goda med sig att vi på ett mycket påtagligt sätt fick lära oss hålla på säkerheten. Att inte nonchalera riskerna med dykning.
Konsekvenserna åtminstone för min del blir att jag i fortsättningen kommer att vara noggrannare med parindelning, notera tid för i och uppstigning, briefing innehållande gemensamma signaler för luft och vad göra när man kommer ifrån varandra. Att alla har och kan hantera kompass. Att parlina borde användas betydligt oftare. Att alltid se till att det finns dykare i båten beredda att ingripa om nödvändigt. Att aldrig fortsätta ett dyk med noll sikt.
Efter denna dramatik gjorde vi sedan ett superfint andradyk på Åkersberget. Se bilden på hornsimpa från detta dyk.
